UTDRAG UR TAL PÅ REUTERSWÄRDSKA SLÄKTFÖRENINGENS 75-ÅRSJUBILEUM DEN 18 SEPTEMBER 1994 PÅ NYA SÄLLSKAPET I STOCKHOLM
Vi skriver 1919. Första världskriget har just slutat. Fredsfördraget i Versailles hade undertecknats den 28 juni och 2 1/2 månad senare slår Reuterswärdarna till. Den 15 september 1919 kl. 15.00 bildas Reuterswärdska släktföreningen – alltså för ganska exakt 75 år och 3 dagar sedan.
Platsen var Lantmarskalksalen i Riddarhuset där 36 personer, 15 kvinnor och 21 män hade samlats.
Initiativtagare till detta första släktmöte var Ingenjören Carl-Fredrik (då 65år) och överstelöjtnant Carl (66 år) från första grenen samt överstelöjtnant Knut d ä. (då 81 år) gren två. Motiveringen för släktföreningens bildande var som det står i det första protokollet ”för släktens sammanslutning samt för att tillvarataga gemensamma intressen och bilda en fond för behövande medlemmar”.
Släktens dåvarande huvudman Ing. Carl-Fredrik hälsade de församlade välkomna och som ordförande valdes vid tillfället överstelöjtnant Knut d. ä. Till styrelsen valdes Ing. Carl-Fredrik och överstelöjtnant Carl, båda gren ett, samt kapten Knut d.y. (då 46 år), gren två, och som enda representant för släktgren tre kanslisekreteraren Wilhelm (då 47 år), som också blev den nya föreningens förste sekreterare- en post som han innehade i hela 30 år! Som suppleanter valdes överstelöjtnant Pontus 48 år (min farfar) och hovfröken Stina 35 år, båda från gren tre men icke närvarande på det här första mötet.
Överstelöjtnant Carl som sedan blev föreningens förste ordinarie ordförande (son till Hovmarskalken Patric O) överlämnade till föreningen ett gåvobrev på 100 aktier i AB Stockholms Bryggerier såsom grundplåt för en särskild släktfond avsedd till, och jag citerar, ”att lämna understöd till behövande medlemmar samt änkor och barn”.
Av de här nämnda initiativtagarna tror jag att överstelöjtnant Knut d.ä. var den mest drivande. Jag vill här visa upp en unik liten bok,som kom ut i 50 exemplar 1923 och författad av Knut d.ä. Det är en komplett och detaljerad stamtavla av ätten Reuterswärd fram till någonstans mellan generation 7 och 8. Jag räknar då stamfadern Anders Hof som generation 1 och dagens nyfödda som generation 10.
Tillbaka till Riddarhuset den 15 september 1919. Man frapperas av hur väl förberett detta första sammanträde med den blivande släktföreningen var. Styrelse , stadgar, gåvo-brev allt var spikat i förväg.
Av det kortfattade protokollet kan inte utläsas att någon diskussion förekom eller att några frågor restes. Ett föga upphetsande möte således och typiskt Reuterswärdskt.
Man kan föreställa sig att krigsåren 1914 – 1919 var bistra år – ja en del av Er har ju t.o.m. upplevt tiden även om det var på barnsben. Det var rekordkalla vintrar med livsmedelsbrist och matransonering -ja t. o. m. klädesransonering. De första folkpensionerna som introducerades vid den här tiden var bara några tior om året. Spanska sjukan grasserade i Sverige och skördar 25.000 dödsoffer. Det var politiska oroligheter både härhemma och i omvärlden. Tysklands nederlag, revolutionen i Ryssland, inbördeskrig i Finland. Man kan alltså föreställa sig att krigsåren 1914-1919 bara i sig motiverade en familjesammanhållning av nytt slag och till en släktens självhjälp i vissa fall.
Men det finns även andra grundläggande förklaringar till att det tog 230 år från adlandet tills det blev en släktförening. Dels behövde släkten växa till sig. 100 år efter adlandet var ättlingarna endast en handfull personer – dels var det först på 1800-talet och speciellt mot slutet av 1800-talet som släkten började lämna en spridd bosättning på landsbyggden och centralisera sig mot en plats och stad – nämligen Stockholm. Man skulle förenklat kunna säga att en naturahushållning byttes mot industrisamhällets penningekonomi.
Ar 1919 efter 230 år som adelssläkt bestod den nya släktföreningen av ca 115 personer, barn och ingifta. inräknade. Idag efter 75 år har vi vuxit till 330 personer, så rent statistiskt är tillväxten intensiv.
Per Reuterswärd, i Bulletinen 1995